Nu är nu

Nu är det endast några timmar kvar tills jag ska vara på Arlanda! Det är helt sjukt, känns så sjukt overkligt. Dom här sista dagarna har gått så sjukt snabbt, och jag har knappt hunnit göra ett piss.

Igår hade jag "avskedsmiddag" med släkt och vänner, tog mig lite närmare USA i huvudet iallafall. Efter så var det meningen att jag skulle till Alex och säga hejdå, men slutade med att jag somnade i Joels lekstuga... 4 pers i en säng var väl inte det bekvämaste jag sovit i, men det var ju mysigt iallafall!

Så sen idag, fixade jag det allra sista inför min resa, fixade bankkort (har nu 2st kort, så ifall att det ena inte funkar så fungerar förhoppningsvis det andra. Köpte lite presenter till Brandon och Levi, glömde dock att köpa godis, så nu måste jag förbi ICA imorgon bitti... Sjukt många har frågat hur jag känner inför att åka, men jag vet sällan vad jag ska svara.

För jag hade tänkt att beskriva känslan av hur det är så här precis innan, men det är nästan omöjligt för en som inte ska vara borta från hela sitt liv under nästan ett år att förstå. Man ska lämna sin trygga säng, sina vänner, klass och familj, för att istället uppleva något helt nytt. Nu när det har börjat närma sig avresa så har många frågat mig om jag är nervös, jag svarar alltid att det är jag, men att jag inte vet vad som jag är nervös för. Men egentligen är jag inte det minsta nervös, för det känns verkligen inte som att jag ska åka. Vet inte om jag är taggad eller inte. Men inom några timmar, så spelar det ingen roll hur taggad jag är, för då sitter jag där på planet, då har jag tagit det första "riktiga" steg i detta äventyr.

Som tur är har jag pratat med flera stycken om vart jag ska placera alla dessa tankar jag har i mitt huvud. Och det har hjälpt som fan, även om alla har vart tjejer och endast en utav dom faktiskt ska vara utbytesstudent, så får det mig alltid att bli något mer taggad.

Skulle kunna skriva miljoner ord till om hur jag känner, men vet inte hur jag ska skapa meningar av dom.

Och nu är det högtid för mig att sova, 4 timmar tills jag ska upp, hoppas det är enkelt att sova på planet...
 
Och Mattias, jag vet att du kommer läsa det här, hälsa Rasbo Crew att dom är sämst hela högen! <3

Tidigt var det

Så har gått upp fruktansvärt (ja hemskt) tidigt nu två dagar på raken. 6.00 igår för att jag skulle till tandläkaren, hoppades verkligen inte på att borra, men att åka dit så tidigt för att sedan få reda på att jag skulle lära mig hur man borstar tänderna, kändes så jävla ovärt. Menar, VEM VET INTE HUR MAN BORSTAR TÄNDERNA!?. Aja, hon gav mig sina "tips" som hon kallade det, ingeting jag la på mitten dock. Efter det var det till posten och köpa kuvert och frimärken som jag skulle ha med till ambassaden. Sen till skatteverket för att fixa personbevis på mig och sen vidare till banken för att betala in pengar för intervju-avgiften till ambassaden. Hem och åt lite snabbt för att sedan in till Uppsala igen och fixa TBC-testet. Så nu är det bara att vänta för att sedan se om det blir någon reaktion.

Och sen idag var det upp lika tidigt för att åka till Stockholm och ambassaden. Kom dit runt 7.50 och redan då var det en bit kö, inte allt för lång tyckte jag. Men speciellt snabbt gick det inte, för det tog mig runt 2 timmar att komma in till ambassaden, 2 timmar i kyla och en del regn var inte det bästa jag vart med om. Sen när jag väl kom in så var det mera kö, fick en nummerlapp och fick sätta mig igen. Efter cirka 30 minuter var det min tur att gå fram till en lucka och lämna alla mina papper, kort och pass, allt man skulle ha med sig. Sedan var det mera vänta, runt 30 minuter igen för att sedan höra mitt namn och få gå till en annan lucka och dom tog mina fingeravtryck, först vänterhand, sen höger, sen tummarna. Väldigt tråkigt, hade hoppats på en massa frågor eller något. Killen bakom rutan sa att jag skulle sätta mig igen för att vänta på mitt namn igen och då skulle jag komma på en intervju. Blev nästan lite nervös, fick sitta i yttligare 30minuter och under den tiden hann jag börja oroa mig över rätt mycket. Skulle alla papper vara rätt? Var mitt foto fel? Tog jag rätt pass? Hur svåra skulle frågorna vara på intervjuen? Hahah allt detta i onödan för när det sedan var min tur så insåg jag rätt fort att allt var som det skulle vara. För hon gav tillbaka papperna jag tidigare lämnat och hon ställde genast en fråga; So which grade did you just finished? svarade second och sen sa hon bara: "ok, bye, hope you have fun in the states". Tänkte, jaha var det här intervjuen? ahha måste vara ett skämt. Så fick gå efter det, gick direkt ut till mamma och pappa och vi åkte vidare till exploriuskontoret för jag skulle på avresemöte (det var tidigare men jag var i belgien då så kunde inte komma). Var ännu segare timmar än på ambassaden om jag ska vara ärlig. Fast var nog mest information för mina föräldrar tror jag.

Men nu är jag iallafall hemma och är trött som fan. Köpte precis godis så funderar på att ladda hem någon film och sova tidigt. :D

Ibland så är livet bra


Tillbaka

Okej, har inte bloggat på ett bra tag, men orkar verkligen inte, eller menar känner inte att jag vill. Men så kom jag på att det här kan nog vara kul och intressant för mig själv om ungefär 1 år, för så långt kvar är det tills jag kommer hem igen, ungefär. Men nu ska vi inte börja bakifrån, utan vi ska börja från rätt håll.
-------
Jag har fått familj, har haft det ett bra tag nu. Det pappa, Brandon 41år, och en son, Levi 14år. Dom bor i en liten by som heter Converse, 6 miles ifrån Marion i Indiana. Brandon arbetar på ett universitet som en slags person som hjälper folk som inte lyckas i skolan. Eller inte riktgt dom som inte lyckas utan dom som har det lite svårt. Området där jag kommer att bo är enligt dom väldigt fint, och av bilderna att dömma ser det också ut som det, enligt dom, "the upperlevel of income".
------------
Skolan jag ska gå på heter Oak Hill High School, medel stor, vet inte hur många som går där. Men vad jag har hört ska dom vara väldigt bra på football, och Brandon har fixat så att jag ska få vara med, dock så börjar dom två veckor innan skolan med träningar, vilket betyder att om inte jag får ett tidigt avresedatum kanske jag inte får vara med :( Så hoppas verkligen jag får ett tidigt avresedatum. Men inte allt för tidigt, för den 25-30 juli är det tävling i Eurochallange, aja, det blir nog bra.
---------
Dom har iallafall skickat mig en hel del saker också, 1 amerikanskfotboll, 2 baseball bollar, 1 hoodie från skolan, och sen typ godis och sånt stuff, swedish fisk smakade förjävligt (ifall att ni undrade). Sen skickade han ett brev med ett papper i där det var ett papper jag skulle skriva under, för JAG ska köra nascar, fattar ni, JAG ska köra en riktigt nascar, vart sjuk paff när jag fick reda på det. Sitter nu och funderar på vad jag ska köpa till dom, undra vad dom vill ha :/ När jag frågade Levi så ska han "something swedish", ska han kanske få en IKEA säng?`naa lite överdrivet kanske. Kanske en volvo? eller kanske bara en påse jungelvrål. Aja, jag hittar nog på något.
-------------
Har iallafall pratat en hel del med Levi på facebook, facetime på telefonen, och sen skype. I början när jag fick reda på vart jag skulle bo så var jag lite tveksam till det, ville ju faktiskt ha en mamma också, men nu när jag har pratat med dom en hel del, så känns det sjukt mycket bättre. Levi som stavar otroligt dåligt, skojjar inte, jag är bättre, fick en bild av hur han skulle vara då, och sen nu när jag pratat med han så var han mycket roligare, har nästan samma humor som mig. Förutom att alla hans skämt är om folk och gud -.-
------------
Men det finns dock en baksida med allt just nu, nu när det närmar sig så snabbt. Jag har knappt tänkt på det tidigare, men det är mindre än 3 månader kvar nu. Och jag är inte ens taggad, kanske för att jag har så sjukt mycket skola att tänka på just nu...
-----------
Nu har ni iaf fått en liten update. Lägger in lite bilder :)

Arlanda - Genk

Sitter på arlanda nu, planet går om 30 minuter. Sen imorgon blir det Genk, Belgien och träna kart. Ska dit nästa helg också men åkte nu för att nästa kunde in min mekaniker komma. Så denna helg blir nog en hel del testa, hoppas på det bästa!
------
Och vad gäller utbytesfronten så står det väl rätt så still, men det borde det kanske också?
En bild över anläggningen, bland dom bästa i Europa säger dom, har vart där förut och håller verkligen med!

KONY2012

Den må va lång men det är 30 väl valda minuter!

Svar på tal

anna heheh om TJOBALOBA:
Får man tack nej till placeringar :O:O:O:O

Louise om TJOBALOBA:
undrar detsamma, får man tacka nej? :O

----------------

Eftersom att det var en så kallad "Single Person Placement" så fanns valet att tacka nej, vet inte om det är så för alla men i min ansökan så hade jag kryssat i att jag inte ville bo hos en ensamstående förälder, och antar att det var därför jag fick frågan tror jag. Inte säker men tror det



TJOBALOBA

Så nu är lovet över, eller för två dagar sedan men aaa. Gjorde inte allt för mycket speciellt på lovet, var på kryssning med familjen och några kompisar och deras familjer. Annars mest hemma, träning, match och dator.
---
Eller jo jag har gått och grubblat över det ett tag nu. Om jag gjorde rätt eller fel. Det är så att fredagen innan lovet satt var jag på mattelektionen och telefonen ringde. Tittade på nummret och såg att det var ett 08-nummer. La först ner telefonen för att jobba vidare men insåg sen att det kunde ju faktiskt vara Explorius som ville prata. Jag tog telefonen och gick ut ur klassrummet och svarade, det var Simeon. Han frågade om jag ville veta något roligt? Redan nu var jag så säker på vad han skulle säga, och jag hade rätt. JAG HADE FÅTT FAMILJ!!! Alltså den känslan när han sa det, den känslan har jag haft en gång förut, och det var för ett halv år sedan när mamma sa att jag fick åka som utbytesstudent. Jag var liksom chockad, över att jag var chockad. Det hade gått 18 dagar sedan jag vart approved. Antar att Simeon undrade om jag var kvar i telefonen för jag var rätt tyst i en minut typ.
---
Vi pratade vidare och han sa att jag hade hamnat hos en äldre man i Manistee, Michigan. Jag skulle bo med en annan utbytesstudent ifrån Brasilien. Det var en såkallad singelplacement där värdfamiljen bara består av en förälder. Min värdpappa, eller han som skulle vara min värdpappa, var 67 år gammal och gillade att resa runt mycket, fiska och åka skidor. Det lät mycket intressant, men det var juste det här med en förälder som jag inte riktigt gillade, tänk om vi skulle börja bråka, för det lär vi nog göra någon gång, då finns det ju ingen annan att vända sig till, ingen mamma att prata med. Visst hade jag väl Leonardo (min bror skulle heta så) men jag har ju ingen aning om hur han var. Simeon sa att jag hade tills på måndag på mig att prata med mina föräldrar om det.
Pratade med mamma och pappa en hel del men ringde även till Simeon så fick han berätta vad han tyckte, han försökte övertyga mig genom att berätta att ingen utav dom 8 andra studenter den här farbrorn (han får vara en farbror) hade någon sin bytt familj, och att vi skulle nog ha det extremt kul då vi delade samma instressen. Visst fick det mig på "rätt kurs". Men det var fortfarande det där med en förälder som grämde mig, den där extra tryggheten. Tackade iallafall nej till min placering, vet inte om jag gillar det eller ogillar det. För då hade jag ju en "säker" plats. Även om alla får en placering, så visste jag ju redan nu vart jag skulle. Men jag litade på min magkänsla, för det är det som funkar bäst i mina beslut, och den här gången så var det nej.
---
Har iallafall fått den där känslan nu, det ögonblicket när man får värdfamilj. Och trotts det, så tror jag nog att nästa gång dom ringer, så kommer jag reagera lika.

Vaaaaarför?!?!?!

PAANIIIIIIIIIIIIKK!

pain is pain

Igår var det träff i stockholm med ett par stycken som ska åka som utbytesstudenter. Började med lunch på Jensens böfhus. Måste säga att det var en riktigt konstig känsla att träffa alla på riktigt. Menar har pratat med många utav dom på facebook i chatten. Och där känns det som man har kännt dom hur länge som helst. Men när jag väl träffade alla så kändes det så sjukt konstigt, ahahh att se alla på rikigt, inte kunna namnen osv. Inte för att jag är den som tycker det är stelt att träffa nya människor. Men det här var fan wierd feeling. Aja pratade på där i typ 2 & ½ timme innan vi traskade vidare till Explorius kontor för att träffa Simeon som offrade en del av sin lördag för att svara på frågor vi hade och berätta lite typ. Var inte allt för många frågor, så efter det gick vi till något cafe (kommer inte ihågnamnet), var där ett tag. Sedan middag på donken med några stycken innan vi gick vidare för att spela bowling. Det gick väl sådär, tror jag vann, eller nästan, eller, typ, nästan. Vann på bäst snittscore iaf. Efter det hände inte så mycket, många drog och så även jag. Tog tåget men Linnea och Linnea så hade lite sällskap ett tag.
Undra om det här är fel sätt att blogga, låter ju som en tjej. Whatever, någon kanske uppskattar det. Sitter iallafall nu och överväger att ta min medicin i yoghurt eller vatten. För det är tyvärr så att jag lyckats drabbats av någon version av blodförgiftning, så går på pencillin från och me nu och 10 dagar framåt. Pillrena är av någonsorts monster storlek och är omöjliga att svälja, 1g stora! Så tuggar på dom, och det, är bland det värsta jag gjort. Fy fan så det smakar.
Ni får en bild så att ni får en bättre uppfattning:

1.0


KILL ME

Försöker skriva labbrapport, tyvärr så är Kemi B tråkigaste ämnet i världen. Sätter mig och tittar igenom youtube isället :D

SUUUUUUPER BOWL!

Sitter och tittar på house och väntar på att Super Bowl ska starta. Ligger igentligen inte i mitt instresse att se amerikansk fotboll, men bangar inte på att tillsammans med över 100 000 000 andra amerikaner + massor av andra från hela världen, och se ett utav världens största idrottsevenemang. Så ska gå och fixa lite läsk och popcorn och bänka mig framför datorn. Hinner nog käka en påse eller två innan det ens börjar, lol. Börjar ju trots allt inte förnsen 00.30 :/ kommer nog vara lagom pigg imorgon i skolan, men det är ju fan en merit (ska berätta om mitt merit system någon gång när jag har tråkigt)
Aja, cyaaa

hur orkar man blogga igentligen? :/

Okej, så nu ska jag börja bloggarå. Jag som brukar sitta och skratta åt folk som bloggar och men ingen tittar på den. Och nu är jag här själv :/ aja, vet iaf att jag kommer ha en minst en trogen läsare, MAMMA. För tanken med det här är att jag ska skriva här under mina 10 månader i USA som utbytesstudent, och sedan kunna blicka tillbaka vad jag faktiskt gjorde när det sen är över :(
-
För någon gång i Augusti lämnar jag allt här i Sverige för att istället bo med en familj någonstans i det stora USA i 10 månader. Som det ser ut nu letar dom hostfamily i West Central som jag förövrigt inte har en aning om vilken del det är.
-
Undra om det det här är bra, menar hur svårt ska det vara att blogga, bara skriva massa skit och sen låta andra nolifers läsa det, hehe. Aja ska dra och göra popcorn och sen titta på något/några avsnitt house.
CYAAA

PS. Tro inte jag är så teknisk så jag fixat den här bloggen själv. Nehedu, det har den här tjejen gjort (hannagusen.blogg.se) kolla in den vetja!
Okej, så nu ska jag börja blogga? ehm jag som brukar skratta inom mig när jag tittar på andra som desperat försöker få kommentarer, men ändå är det noll. Men nu är jag själv här, kommer dock inte bry mig om kommentarerna såå, aaaah.
Så här kommer mitt första inlägg, (och tror mig, kommer inte bli allt för många flera fram tills i typ Juli, Augusti någon gång.
Jag ska vara utbytesstudent i USA 2012/201

RSS 2.0