farawayintheus

---

Eller jo jag har gått och grubblat över det ett tag nu. Om jag gjorde rätt eller fel. Det är så att fredagen innan lovet satt var jag på mattelektionen och telefonen ringde. Tittade på nummret och såg att det var ett 08-nummer. La först ner telefonen för att jobba vidare men insåg sen att det kunde ju faktiskt vara Explorius som ville prata. Jag tog telefonen och gick ut ur klassrummet och svarade, det var Simeon. Han frågade om jag ville veta något roligt? Redan nu var jag så säker på vad han skulle säga, och jag hade rätt. JAG HADE FÅTT FAMILJ!!! Alltså den känslan när han sa det, den känslan har jag haft en gång förut, och det var för ett halv år sedan när mamma sa att jag fick åka som utbytesstudent. Jag var liksom chockad, över att jag var chockad. Det hade gått 18 dagar sedan jag vart approved. Antar att Simeon undrade om jag var kvar i telefonen för jag var rätt tyst i en minut typ.

---

Vi pratade vidare och han sa att jag hade hamnat hos en äldre man i Manistee, Michigan. Jag skulle bo med en annan utbytesstudent ifrån Brasilien. Det var en såkallad singelplacement där värdfamiljen bara består av en förälder. Min värdpappa, eller han som skulle vara min värdpappa, var 67 år gammal och gillade att resa runt mycket, fiska och åka skidor. Det lät mycket intressant, men det var juste det här med en förälder som jag inte riktigt gillade, tänk om vi skulle börja bråka, för det lär vi nog göra någon gång, då finns det ju ingen annan att vända sig till, ingen mamma att prata med. Visst hade jag väl Leonardo (min bror skulle heta så) men jag har ju ingen aning om hur han var. Simeon sa att jag hade tills på måndag på mig att prata med mina föräldrar om det.

Pratade med mamma och pappa en hel del men ringde även till Simeon så fick han berätta vad han tyckte, han försökte övertyga mig genom att berätta att ingen utav dom 8 andra studenter den här farbrorn (han får vara en farbror) hade någon sin bytt familj, och att vi skulle nog ha det extremt kul då vi delade samma instressen. Visst fick det mig på "rätt kurs". Men det var fortfarande det där med en förälder som grämde mig, den där extra tryggheten. Tackade iallafall nej till min placering, vet inte om jag gillar det eller ogillar det. För då hade jag ju en "säker" plats. Även om alla får en placering, så visste jag ju redan nu vart jag skulle. Men jag litade på min magkänsla, för det är det som funkar bäst i mina beslut, och den här gången så var det nej.

---

Har iallafall fått den där känslan nu, det ögonblicket när man får värdfamilj. Och trotts det, så tror jag nog att nästa gång dom ringer, så kommer jag reagera lika.