Tears from heaven

Så förra veckans match mot Elwood är so far den bästa matchen jag har vart på. Vi spelade mot det troligtvist bästa laget vi har i serien, så alla var grymt taggade. Vi började matchen rätt bra, men det sjukt jämnt, var så otroligt coolt att se, det var en borta matchen men nästan alla från skolan var där och tittade, och alla föräldrar, så var galen stämning. Och så fort det var Elwoods tur att anfalla, så skrek alla så att spelarna inte skulle kunna höra spelet. Så när det var 2 minuter kvar, så låg vi under med 7 poäng, och vi var på anfall. Vi gör en touchdown och istället för att sparka fieldgoal som ger ett poäng, så bestämmer vi oss för att försöka för två poäng istället, och det är när man springer eller passar bollen in i endzone. Och det här var typ den coolaste stunden i mitt liv, våran quarterback tar några steg tillbaka och kastar bollen, och det gick som i slowmotion när den bollen seglade genom luften, och ALLA var helt tysta, var helt galen känsla, och sen fångar våran spelare den. Och alla bara hoppar runt och skriker, ger gruppkramar och gör volter, ahahah, alla i publiken skrek också, fan var underbart. Men tyvärr så lyckas Elwood göra en touchdown, och dom tar ledningen, 45 sekunder kvar och vi försöker för fullt för att vinna. Och när vi är på 10 yards linjen, 2.2 skeunder kvar, 4th down (sista spelet vi har) och vi kastar bollen, samma sak igen, alla är helt tysta, men den här gången lyckas vi inte fånga den, och vi förlorar. 

Och jag brukar inte vara så känslosam när det kommer till att förlora i sporter, men när jag var där ute på planen, och såg hur alla fick tårar i ögonen, så fick jag det också. Det var typ först nu jag riktigt förstod hur mycket Football betyder för dom flesta. Men vi förlorade inte bara matchen, vi förlorade också våran undefeted title, vilket var det som var tyngst... Så bussen hem var kinda silent, alla satt med hörlurar och bara var tysta. Var inbjuden till två stycken bonfires, men ville inte gå, var så down och kände att det skulle vara som någon begravning ändå, alla skulle sitta och tycka synd om varandra, så jag orkade inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0